5/2 – Det komplicerade med att drömma

Jag dagdrömmer väldigt mycket. Det har jag alltid gjort. I stort sätt varenda gammal intyg jag har från skolan innehåller meningen ”Madeleine har en tendens att fly ut genom fönstret och drömma sig bort”. Jag drömmer om en bättre värld, och ett bättre liv. Jag lever mig in i olika situationer, som att jag mentalt förbereder mig på att allt ska gå åt helvete. Jag tränar i mina drömmer inför olika situationer.

Jag drömmer om att bli regissör. Först var det sångare, sen var det musikalartist som blev till skådespelare som landade i teaterregi. Jag är så bra på det. Asså, ni anar inte. Första gången jag prövade det var det som att jag hittat helt rätt. Jag kunde se mig själv i framtiden som en stor regissör som skrämmer skiten ur de bortskämda skådespelarna. Men bredvid den här drömmen, springande i kapp, ibland till och med lite före, ligger den där jävla ångesten. Tröttheten som gör att jag knappt kan andas, jag blir andfådd av att bara leva.

Det gör att andra drömmar kommer ibland också. ”Mindre” drömmar. Jag drömmer om att kunna vakna på morgonen utan att känna ångest, och kunna sätta mig och dricka en kopp kaffe i ett morgontrött kök. Jag drömmer om en hund, som nosar in sig i min nacke och vill kasta pinne i timmar. Drömmer om ett fönster som man kan sitta i.

Och här i kommer det komplicerade med att växa upp, tycker jag. Jag måste acceptera att mina drömmar handlar mindre om mig och den jag är, och mer om mina omständigheter och min omgivning. Om jag inte hade Johan kanske jag skulle bo i London nu? Det menar jag inte att han hindrar mig från att flytta dit (han är den ovanliga sortens snubbe som skulle säga åt mig att åka på en gång) men mina drömmar handlar mindre om mig och vad jag vill för bara mig, utan vad jag vill för oss. De handlar mindre om nästa år, och mer om fem år. Det är så svårt att veta vad som är ”rätt” i detta.
Följ dina drömmar.
Visst.
Men tänk om drömmarna är helt motsägande och du inte vet hur du ska få ihop att ha ett hus på landet och en lägenhet på Odenplan, fritid och barn, satsa hårt på din karriär och hålla ihop mentalt.

Vem är jag, och vad är mina drömmar i mitt jag?

6/1

Hej igen allesammans! Jösses vilken paus det blev med bloggen, men det handlade mest om att jag har flugit och farit runt så mycket. Julafton, mellandagarna och nyår blev ett himla resande och känslostorm, och så hann jag vara på jobbet en dag – och blev magsjuk. Tack gode gud för att Johan var hemma och kunde hjälpa mig, för fy fan vilken otrolig pest det är.

Jag tänkte att vi kör några recap inlägg om de senaste veckorna och sen ska jag försöka bli lite bättre på att blogga här mer regelbundet. Jag tror att det handlar om att jag måste hitta en ”stil” att hålla mig till så att jag vet vad jag ska säga – kul att ha med er på resan i alla fall.

17/12

Jaha, så har det hänt igen. Hen ghostar mig.

Vi träffades i somras efter månader av tystnad, och jag trodde allt var bra. Hörde av mig när jag och Johan förlovade oss, fick svar men vi hann aldrig ringa varandra.

Jag skrev i november. Inget svar.

Jag skrev idag. Hen är online men svarar inte.

Det värsta är att det drar upp en sån djup jävla ångest att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag går igenom fem år av vänskap och försöker minnas vad och när jag kan ha gjort något fel.

Jag är dålig på att ringa.

Jag skickar brev och presenter varje jul/födelsedag.

Har jag berättat någon av hens hemligheter? Spillt nått på fyllan för fyra år sen?

Blev min depression, ångest och trötthet för mycket?

Hur fan släpper man att bli ghostad av en vän.

7/11 2018

Besten har vaknat igen. Eller nått.

Nej, men ärligt talat så var det Johan som sa för några veckor sen, när jag gick igenom en av min sedvanliga ”åh herregud livet rinner genom mina fingrar vad vill jag med min tid jag har inga mål hjälp” spiraler, att en blogg skulle kunna vara ett sätt att få lite ordning. Mening.

Ett ställe att dela med mig av alla mina bröllopsdrömmar, pyssel och tankar.

Ett ställe där jag kan skriva VARFÖR senapsgul är höstens färg alla höstar (höster?) och folk måste faktiskt ta in det.

Så välkomna. Förra bloggen bloggade jag på i sex års tid. Vi får se vart vi tar vägen?